That don't kill me, Can only make me stronger

Min älskling. Min lilla älskade vovve. Min Elma. <3

Allt gick så fort.
Vi hade ju märkt att hon blivit lite deprimerad och sånt, men inte trodde vi att det skulle urarta så här!
Mor min sa till mig i morse, "jag tror att hon är infekterad i underlivet"
Precis innan mitt prov i lokala nätverk b började fick jag ett samtal "Hon har blivit så dålig, nu åker vi till vetrinären."
Jag blev seriöst livrädd!
Men jag var tvungen att koncentrera mig på mitt prov.

Fick sedan under provet ett sms där det stod "Hon blev så dålig, så det var akut in på operationsbordet."
jag bara kände hur.. all luft gick ur mig.
Jag ville bara springa därifrån, gråta och skrika!
Min lilla älsklings bäbis!
Hon är ju oövervinnerlig!

Jag klarade mig i allafall igenom provet, och det är mycket tack vare att min klass är så otroligt bäst och lättsam.
Prata under hela provet is the shit. <3
Om det hade varit knäpptyst och jag skulle koncentrera mig.. hade det inte gått alls.

Jag trodde seriöst det värsta när jag ringde mor när jag var  på väg hem.
Men.. hon opererades, och om de inte hörde av sig, kunde vi hämta henne vid 4.
Jag och mor satt seriöst i 4 timmar och glodde på telefonen, livrädda för att de skulle ringa och ge oss ngt hemskt besked. Men den enda som ringde var Magnus. Dumbom. Han ville inte ens säga att det var Elma han var orolig för, så han hittade på ursäkter varje gång han ringde.

Aja, vid fyra stod vi på mottagningen.
Och.. det hade gått bra!
Hon var helt borta, och operationen hade tagit precis hela dagen!
Det var en svår operation sa de, de tog bort hela livmodern och äggstockarna. 
De sa även att det var något fel på hennes mjälte, men det var antagligen pga hennes ålder.
(hon är dock bara 6 ½ år gammal.)

Well.. när de bar in Elma till mig och mamma i väntrummet var jag så jävla nära att brista i gråt.
Hon var så ynklig!
En sak ska ni förstå, min hund säger inte ett ljud när hon har ont!
Jag skojar inte. Hon har hållit på att bryta av tassar och allt möjligt, men hon har aldrig sagt ett ord!
Men nu låg hon där, försökte att resa sig, fast det inte gick, gnydde lite tyst och riktigt skalv av kyla och smärta.
Det var verkligen så HEMSKT att se henne så!
Senast i går kväll var hon ju pigg och glad. ._.
Well.. det var svårt att få hem henne, hon hatar tratten hon måste ha på hela tiden, men det gick tillslut.
Vi fick bädda ner henne mellan filtar för att hon inte skulle frysa, och sen satt vi där med henne, och bara var så glada att allt gått så bra som det gick.
Herre gud, hon överlevde ju!
Och om ett par veckor, kommer hon att vara helt återställd.
Men nu, så sover hon bara.

Jag skojar inte, jag har aldrig varit så rädd i mitt liv.
Tänk om min lilla valpis hade... försvunnit från oss?
Jag hade seriöst inte överlevt det.
Hon ÄR ju mitt liv, eftersom att hon har funnits där nästan halva mitt liv.
Jag älskar henne verkligen så jävla mycket!

Usch. det här blev ett känslosamt inlägg. Förlåt.
Men jag måste gå och lägga mig och slappna av nu, annars börjar jag stor grina igen.

._.

Martin, call me? <3

Elma, jag älskar dig. <3